mer bilder på lager..

Hemkommen från Kent-konserten och en riktigt härlig tid i Örebro! Ja, vart ska jag börja? Allt var hur som helst jätte härligt för att summera och att Julia L och Eve joinade stundtals gjorde inte resan sämre direkt. Sjukt lång kö in till Conventum var det men vi fick riktigt bra platser nedanför scenen ändå, inte mer än 7 meter precis framför Jocke. De öppnade snyggt med Taxmannen och sen fortsatte det såklart med mycket, mycket bra musik..!
Som den nörd jag är köpte jag en riktigt snygg svart och vit t-shirt efteråt haha. Taxi hem till lånade lägenheten dödströtta somnade vi sött. Så skönt som jag sov den natten/morgonen har jag nog aldrig sovit haha. Åkte in till stan och brunchade på The planet-tacko/pizza-buffé! Takeaway-kaffe och godis så traskade vi till tåget och åkte hemmåt.

Tillbaka till konserten, kvällens absoluta favoriter var:
Vinternoll2
Töntarna
Socker
Sjukhus
Romeo återvänder ensam-(jag vill ha dig, du är min du är bara min..)- du är min<3
Krossa allt
Dom andra
På drift-Heeeelt magisk!
Mannen i den vita hatten(16 år senare)- Finner inga ord.

De två sistnämda gjorde verkligen kvällen. På drift är en så jävla bra låt att man bara vill gråta.
Ljussättningen med ljusa, nästan pastellfärger som lila,blå,rosa,orange mm var så perfekta till låten, och när Jocke Berg håller micken ut mot publikhavet i refrängen och hela jädra Conventum sjunger med i "Nanananaaa naa naa naa nana, nanananaaa naaa.." och allas händer så synkat sträcks upp och pendlar från sida till sida.. Jaa gud, Det var en obeskrivlig känsla. Jag viste inte vad jag riktigt kände då, allt pendlade precis som de tusentals händer i luften, men en känsla var nog ändå störst, den som hela bröstet fylldes av. -Enorm lycka.

Som alltid på Kents konserter går man hem med känslan att, vi ska alla en gång dö, men man känner att det absolut inte gör någonting. Nej, det gör absolut ingenting när man åter igen fått höra Mannen i den vita hatten(16 år senare), när alla männsikor på konserten blir till en, när alla håller upp armarna mot taket och alla sjunger med i vart enda ord, när vi lyfter blickarna och röda pappersduvor regnar ner över oss samtidigt som alla sjunger med i de sista oförglömliga raderna: Men älskling vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö...
"Men älskling du och jag ska aldrig dö, du och jag ska aldrig dö, du och jag ska aldrig dö..."

Kanske var det masspsykosen som gjorde det så mäktigt att man bara drogs med av stunden eller så är det helt enkelt så att Joakim Berg (och såklart de andra i Kent) verkligen förändrar människor.. Det är lite så det känns efteråt när man antingen känner sig så tom att man bara vill stå och stirra rakt framför sig när allt annat snurrar runt omkring en, eller så känner man sig så full av någonting som inte går att förklara att man vill bara göra sig av med alla endorfiner som pulserar i kroppen..Någonting gör Kent med en iallafall, och det känns magiskt.

Nu sitter jag och ryser av minnena, bilderna jag tagit(fick med mig min systemkamera in haha!) medan jag skriver, lyssnar och tittar på denna video: http://www.youtube.com/watch?v=3X4sO_yGV4A De spelade tyvärr inte låten men det gör det samma.
Tack Melker åter igen för en oslagbar 18års present<3
Bilder kommer att komma men ska dricka tee nu, snart kommer syster-yster hem från Sthlm, imorgon är det sista dagen i skolan och på kvällen blir det Hugos! Den här veckan är ju för bra!:)
Godnatt!!