26 juni 2011

Fick rycket igårkväll innan jag skulle sova då jag insåg hur underbart solen gick ner och målade hela vardagsrummet oranget. Var bara tvungen att ge mig ut med kameran innan ljuset försvann ner i träden bakom åkern. Det är det fina med fotandet, att man när som helst får upp synen för någonting, en detalj, en stråle ljus eller vad som helst, och bara vet att "det här blir bra". 
Jag älskar känslan av att just fånga känslan, en klycha jag vet, men så sann. Jag verkligen älskar det och älskar att jag kan känna mig nöjd och skita i vad andra tycker för det är någonting jag själv gjort och jag får uttrycka mig på mitt sätt. Jag blir lycklig av mycket, men fotandet får mig ibland att känna mig fullständig.
Eller i alla fall jävligt nöjd.

Ikväll struntade jag dock i att ens försöka fånga känslan när mina tjejer var här på middag. För den underbara känslan av lycka finns kvar nu ändå, nej idag behövdes ingen kamera. 
Hoppas ni vet hur underbara ni är!